Det känns som att jag drömmer för det här känns inte som något som mamma skulle göra. Men nu ligger du där på ett sjukhus i södertälje och vi har ingen aning om vad dom gör med dig medans vi inte är där. Det är svårt men jag tror/hoppas bara att du blir bättre av det här och att dom hittar en fungerande medicin. Jag och mamma kan ju inte göra speciellt mycket egentligen mer än att visa att vi finns där för dig, vad det än är.

Aldrig någonsin ska jag ge upp hoppet om att den syster jag en gång hade finns någonstans inom dig och att hon en vacker dag kommer komma tillbaka och få ett bra liv. Och jag kommer alltid att finnas där för dig, vad som än händer, hur sjuk du än blir. Jag vet att jag kanske inte visar det så mycket men jag älskar dig och det kommer jag alltid göra.

Känns bara inte som jag känner dig längre.